Kiruna stads historia

Kiruna har en ung men intressant historia. Redan när istiden kom till sitt slut bodde det människor här. De var jägare och samlare som följde laxens vandring och renhjordarnas flytt. Så för 6000 år sedan, när Stockholm fortfarande var havsbotten, fanns det fungerande samhällen här i norr. Människorna drogs till de rika markerna och klarade av kylan och det hårda klimatet på de mest förundrade sätt. Överlevnadsmetoderna var påhittiga, och framgångsrika. Nomader samarbetade med bofasta, kött byttes mot hantverk och människor reste långväga för att delta i handeln. När nordens riken växte sig starka prydde sig kungen i pälsar från norr, och det skeppades både hantverk och mat söderut.

Före år 1890 fanns det ingen fast bosättning på nuvarande plats, berget Haukivaara (Gäddberget). Visserligen hade man känt till den svarta stenen (magnetiten), som fanns i berget Kirunavaara, sedan 1600-talet men då området låg i otillgänglig mark så var det inget av större intresse. Tidigare hade man i kringområden försökt få lönsamhet i andra gruvfyndigheter men då transporterna blev långa och riskfyllda med renar och ackjor så insåg man att det inte var någon idé att bryta malm häruppe. Transportfrågan måste lösas för att få en lönsamhet. Inte förrän i mitten av 1880 talet började man provborra i Kirunavaara. Den stora olösta frågan om transporten diskuterades vilt i riksdagen, byggandet av en järnväg över till den norska sidan och en hamn i nuvarande Narvik. Det beslut som togs, gällande byggandet av Malmbanan/Ofotenbanan, var ett av de mest lönsamma som fattats eftersom inkomsterna från gruvorna i Malmfälten blev en av de förutsättningarna för att bygga den svenska välfärden.

En satsning på brytning i större skala satte fart i slutet av 1890-talet. Malmbanan byggdes mellan Luleå upp mot Kiruna och fortsatte sedan mot Narvik. Hela banan blev färdig 1902 men invigdes av kung Oscar den II i juli 1903. Nu fanns en järnvägsförbindelse till både Atlanten via Ofotenbanan till hamnen i Narvik och Bottenviken via Luleå.

Lapplands okrönte konung

Samhället och gruvorna växte tillsammans i rasande fart under ledning av LKABs förste disponent Hjalmar Lundbohm, även kallad Kirunas grundare eller Lapplands okrönte konung. Hjalmar Lundbohm, bördig från Älvsborgs län, fick jobbet som LKABs första chef efter att han tidigare gjort ett gott arbete för SGU (Sveriges geologiska undersökningar) uppe i Lappmarkerna. Han hade innan, som extra geolog för SGU, gjort många resor utomlands i både Europa och Amerika där han studerat stenindustrin men även intresserat sig för de samhällen som byggts upp kring dessa industrier. Denna kunskap kom väl till pass när han kom upp till Kiruna som chef.

Konstvännerna

Kulturen var viktig för disponenten som införde intresset till Kiruna. I hans vänkrets fanns hela konsteliten i Sverige och alla kända konstnärer kom till Hjalmars hem i Kiruna för att måla. Så långt norrut hade de aldrig varit och naturen, fjällen och folket blev naturliga motiv för dem. De mest kända konstnärerna var Carl Larsson, Anders Zorn, Christian Eriksson, Carl Wilhelmsson, Bruno Liljefors med flera. Visste ni att även Prins Eugen spenderade mycket tid häruppe hos Hjalmar? De var mycket goda vänner så det är inte så konstigt att ”Målarprinsen” fick uppdraget att måla altartavlan i Kiruna kyrka.

Hjalmar Lundbohm var mycket förtjust i konst och att umgås med sina vänner. Detta vill han även implementera i Kiruna. Han anordnade konstutställningar och konserter för att folket skulle få uppleva kultur och konst. Intresset för konst och musik har följt med under generationer och Kiruna kommun inrättade ett konststipendie, Kirunastipendiatet, år 1959. Syftet med stipendiet är dels att göra Kiruna känt bland konstnärerna som ett värdefullt och intressant motivområde, dels att stimulera konstintresset i Kiruna samt att ge kirunaborna möjlighet att bekanta sig med högklassig aktuell svensk bildkonst.

Mönsterstaden kommer till

Här ville han bygga upp ”världens bästa samhälle”. De första bostäderna som arbetarna själva byggde var små ruckel och kåtor men Hjalmar ville att det skulle finnas bra bostäder och hus. Han hade många kontakter i näringslivet och kulturkretsar och bjöd in kunniga arkitekter och samhällsplanerare, bland annat Gustav Wickman och Per-Olov Hallman. Per Olof Hallman fick uppgiften att rita stadsplanen. Han hade varit ut i världen och studerat olika stadsplaner så här fick han använda sig av detta. De började rita en plan för en stad som ännu inte fanns och som behövde utrymme för att växa.

Den första stadsplanen bestämdes år 1900 och var Sveriges första klimatanpassade plan. I stället för att bilda rutor följde gatunätet terrängens variationer för att på så sätt bromsa upp de kalla vindarna. Staden byggdes dessutom på fjället Haukivaara (Gäddberget) där vintertemperaturen var behagligare än på de låglänta myrarna. Stadsplanen organiserade samhället för framtiden och hade förberett hur och var tomter skulle bebyggas för många år framöver. En del idéer kom dock aldrig att förverkligas, exempelvis trädalléer och vattendrag som det kalla klimatet satte stopp för.

När Kiruna år 1908 blev municipalsamhälle så skapades förutsättningarna att ett modernare samhälle kunde byggas upp med en stadsplan. Arkitekt Gustav Wickman anställdes för att rita arbetarbostäder, de så kallade Bläckhornen. Mellan åren 1901-1909 byggdes omkring 45 st av dessa 6-rumshus med lägenheter för familjer och ensamstående män. Han ritade också Bolagshotellet för LKAB och Kiruna kyrka.

Elektriciteten kommer

Kiruna fick tidigt elektricitet och räls för elektriska spårvagnar byggdes, Europas nordligaste spårvagn. Denna drevs av LKAB för att transportera gruvarbetarna till jobbet och hem men även andra kunde naturligtvis ta spårvagnen för att ta sig från ena änden av stan till den andra. Spårvagn gick i stan mellan åren 1907-1958.

Staden växte och fick stadsrättigheter 1948

1962 började underjordsbrytningen i Kiruna och sedan dess har LKAB gått djupare och djupare och idag (2025) arbetar man nere på 1365 m under nollpunkten (den ursprungliga toppen på berget Kirunavaara). Med provborrningar kan man idag se att malmkroppen sträcker sig ner till 2 300 meter. Det gör att LKAB säkerställer gruvbrytningen bortom år 2060. Naturligtvis är detta bra nyheter men det kommer också att göra en stor påverkan på staden. En tredjedel av staden måste flyttas på grund av sprickbildningar i marken. Det finns också en grop som sträcker sig längs med malmkroppen och det är den naturliga påfyllningen som sker neråt allt eftersom malmen tas ut underifrån. Det rasar in från den sidan vi har staden på och gropen blir större och större samt att den närmar sig de bebyggda stadsdelarna.

Den nya centrumkärnan, som byggs drygt tre kilometer österut, invigdes i september 2022.