Ett arktiskt hundspannsäventyr

Vi hoppar in i minibussen och beger oss ut på vägarna. Det är ganska mild temperatur i Kiruna, kring 16 minusgrader. Under bilresan får vi höra mer om företaget, hur allt började till hur det ser ut idag. När vi kommer ner mot Jukkasjärvi och svänger in på den lilla vägen mot vår slutdestination Oinakka färdas vi genom ett riktigt härligt vinterlandskap. När vi kommer fram till kenneln och hoppar ur bilen så möts vi av kylan. Det är bra mycket kallare här nere än i Kiruna, drygt 25 minusgrader. Vi får träffa vår guide Hanna som tillsammans med Ulf visar oss runt i kenneln. De har 60-talet hundar på kenneln. Vi går förbi hundgårdarna utomhus, stora och rymliga, med två hundar i varje gård. På varje hundgård hänger en namnskylt med hundens namn. När vi går förbi kommer hundarna fram till oss så de får sniffa och hälsa. De är så söta så vi måste självklart hälsa på varenda en!

Vi får även träffa nästa generationen. Små, ivriga valpar som snart är fullärda slädhundar. Efter en meet-and-greet så går vi vidare till omklädningsrummet där vi får byta om till varma overaller, skor och vantar. Det kommer behövas.

Sedan går vi ut och reagerar på att det redan är mycket ljusare ute. Hanna har börjat sela på hundarna. Min kollega Gun-Britt håller ett vakande öga på ledarhundarna medan Hanna hämtar resten av hundteamet. Själv skuttar jag mest omkring och fotar och filmar och gosar med hundarna. När de selas på märker vi hur hundarna blir alldeles exalterade, de ylar och bara väntar på att få springa. Vi tar plats på släden och Hanna, som står bakom oss, ger kommandot. Hundarna drar iväg och det blir knäpptyst. Vi hör bara släden mot backen och hundarna som flämtar.

Vi kommer till en backe. När vi rundar krönet så möts vi av den mest fantastiska utsikten, som tagen ur en sagovärld. Trots att detta är något vi ser varje vinter så är det lika magiskt varje gång. Himlens horisont lyser i en iskall rosa färg, månen är så stor och nära oss att det känns som att man kan ta på den. Ett riktigt arktiskt vinterlandskap. Obeskrivligt. Vi färdas genom skogen, som emellanåt är lite hoppig, eftersom skotrar också kör här. Min kollega sa att det kändes som en puckelpist. Men lite action gör ju ingenting. Släden knarrar, men vi sitter tryggt och bekvämt på renskinnet. Medan vi susar fram i behaglig fart berättar guiden om hundarna och hur det går till när man sätter ihop ett spann och vilken position hunden får i spannet och varför. Ibland pausar hon berättelsen för att ropa ”vänster” eller ”höger”. Hundarna följer hennes kommandon utan problem. Det är faktiskt ganska häftigt.

Efter en stund kommer vi ut på en myr. Temperaturen sjunker rejält och det biter hårt i kinderna. Håret, ögonbrynen och ögonfransarna är kritvita av frosten. Vad hände med halsduken som jag skulle packat imorse? När vi kört ett tag och rundat några hörn ser vi den majestätiska solen kika fram vid horisonten. Den lyser starkt och klart i brinnande orange. Några försök till foton görs, men fingrarna fryser snabbare än man tror så fort man tar de ur vantarna. Så småningom kommer vi fram till en liten stuga mitt i skogen.

Hanna tar hand om hundarna och Ulf som har kört ut i förväg med skotern möter upp oss och visar oss in i värmen. Inne i stugan sprakar elden och soppan står på värmning, men frostkristallerna på fönstrena påminner om kylan utanför. Vi serveras en god soppa med en smörgås till, det satt fint efter den något kyliga färden. Medan vi äter hör vi hur en av hundarna ”Dunder” pratar för fulla muggar därute. En riktig pratkvarn det där. Här inser jag också att min mobiltelefon har dött på grund av kylan. Om jag hade varit en gnutta smartare så hade jag kanske förvarat den närmare kroppen. Min systemkamera fryser också och kameralinsen är frosttäckt så det blev inte så många bilder som jag hoppats på.

Efter god mat och trevliga samtal går vi återigen ut till hundarna för att bege oss hemåt. Väl framme vid kenneln igen får vi vara med och mata hundarna. Vi passar också på att tacka de för en trevlig tur med lite gos. Vi byter om till våra egna kläder och hoppar in i minibussen igen för att åka tillbaka till kontoret.

Det här kallar jag en riktigt bra start på dagen. Tänk om alla ens dagar kunde se ut så här. Trots att vi bara var borta i några få timmar så kändes det verkligen som ett riktigt arktiskt hundspannsäventyr.