En hisnande sommarupplevelse

När jag vaknar på morgonen flyger jag upp ur sängen, haffar ryggsäcken och min fyrbenta vän och rusar ut. Min käre mor väntar på mig vid bilen. Vi ger oss ut på E10 där vår slutdestination är Abisko och Aurora Sky Station. Det här är en väg jag åkt så otroligt många gånger, men den är lika vacker varje gång. Vid varje p-ficka känner jag att jag hade velat stanna och fota. Längs vägen stöter vi på renar som i sakta mak tar sig fram mitt på vägen. Vi gör en försiktig omkörning och sedan är det full rulle till Abisko. Vi kör hela vägen till dalstationen och parkerar där. När vi kliver ut ur bilen så sköljer värmen över oss, bäst att halsa lite vatten och lite smått maniskt smeta på några lager med solskyddsfaktor.

Vi går in till dalstationen för att köpa våra biljetter till linbanan, vi köper tur och retur, men självklart går det att köpa en enkelbiljett om man önskar vandra ner eller upp. Jag informerar om att jag har min hund med mig, men det var inga problem. Vi går ut och väntar på vår tur att sätta oss i liften. Det är ett par före oss som åker i den ena liften och deras packning åker i liften bakom. Smidigt. När det är våran tur så sätter vi oss på varsin sida om hunden som har sele på sig och är fasthakad i mig. Sen börjar liften stiga och nästan omedelbart får vi en fantastisk utsikt. Liften går lugnt och sakta, längs vägen möter vi människor som är på väg ner, de säger hej – vi säger hej, alla är glada. Turen upp tog ca 20 minuter, men den kändes mycket kortare.

Väl uppe så kliver vi av direkt vid Aurora Sky Station, 900 m.ö.h. Makalöst vilken utsikt! Vi går en bit uppåt och sätter oss. Till vänster ser vi gigantiska Torneträsk, Skandinaviens största fjällsjö som är sju mil lång och alldeles bredvid slingrar sig väg E10 genom lilla byn Abisko. Till höger ser vi Sveriges mest avbildade fjällmotiv Lapporten med sin unika u-form. Vi sitter länge och förundras, ögonen stora som tefat.

Vi vandrar uppåt en bit till, hettan är verkligen påtaglig, men som tur är så är det några enstaka moln på himlen så vi får skugga en stund. Vi går runt och fotar och bara njuter av omgivningen. Mobilen är avstängd. Att bara blunda, andas och lyssna till tystnaden – det här är livskvalité. Vi ser några människor i alla riktningar, vissa med full packning, alla är på sina egna äventyr.

Efter att ha fotograferat och vandrat så känner vi att magarna kurrar. Vi tog inte med någon matsäck, vi går in till caféet och äter. Vi funderade på att gå ut till verandan och avnjuta maten, men kände att vi kunde behöva en paus från värmen. Inne i caféet så har de en liten meny att välja från, och det var fin utsikt genom panoramafönsterna. Hunden lämnade vi utanför i skuggan med en skål vatten.

Toaletter finns också på berget när nöden kallar. En ensam liten träbyggnad mitt i naturen. Vi såg skylten med pilen som pekade på toaletterna men jag måste säga att det tog en liten stund innan jag förstod vart jag skulle ta vägen.

Efter en hel dag på berget så var det dags att bege sig nedåt igen. Den trevliga kvinnan hjälper oss ombord på liften och det är ännu mer fantastiskt att åka ner. Efter fem minuter ser vi en örn, gissar vi, sväva vid sidan av berget, riktigt mäktigt. Vi hoppar av liften och går tillbaka till bilen. Vilken dag. Vi har varit flera timmar däruppe men det känns som att blott ett ögonblick passerat. Vi kommer överens om att göra om det här i september när hösten färgar landskapet.